Röda rummet

Boken jag har läst heter Röda rummet och är skriven av den svenska författaren August Strindberg som levde i Sverige under 1800-talet.

När August Strindberg gav ut boken Röda rummet år 1879 fick den oerhört mycket respons. Kritikerna tyckte inte boken var mycket att ha, men läsarna verkade gilla Augusts nya verk. För det var just det den var, ny. Boken var den första moderna romanen som gavs ut i Sverige. Inte nog med det så ansåg man att språket Strindberg använde sig av var så pass banbrytande under hans tid, att det bidrog till början på en ny språkhistorisk period, nämligen nysvenskan.

Boken utspelar sig i Stockholm, där författaren själv växte upp, och handlar om Arvid Falk som på sätt och vis ska föreställa August själv. Arvid Falk är en ung man med drömmar om att lyckas inom litteraturens värld (precis som August). Boken har också flera bikaraktärer som återkommer. Tillsammans med Arvid har de alla gemensamt att de vill uttrycka sig på ett artistiskt sätt. Genom t.ex. litteratur, konst eller filosofi. De träffas ofta i Röda rummet, i Behrns salonger, för att samtala och diskutera livligt.

Språket är något utöver det vanliga och visst har Strindberg en otrolig talang för att med hjälp av detaljrika beskrivningar få läsaren att visualisera sig handlingen. Dock tycker jag inte att språket väger upp den oerhört trista handlingen.
 

Något som också gör att jag tycker boken blir långtråkig är att det inte finns någon röd tråd. Händelserna och de karaktärer boken handlar om är väldigt splittrade. Bokens kapitel känns många gånger inte sammanhängande på något sätt. På så sätt förändras eller utvecklas inte karaktärerna genom boken. Ibland känns det också som att man får veta mer om blomman Arvid står bredvid än om honom själv.

Att boken tillhör klassikerna inom den svenska litteraturhistorien har jag både förståelse för och svårt att förstå. Jag tror att vi intresserar oss för Strindberg som den mycket speciella och intressanta person han var, och inte lika mycket för böckerna han skrev.